tricarolinatry

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Carolina Rönndahl - Torsdag 23 mars 02:51

Idag fick jag och min man testa stå på en kalipermätare. Jag fasade lite för det, men samtidigt så gillar jag veta vad som faktiskt står till lite i kroppen. Överviktig vet jag redan att jag är men jag ville se det svart på vitt. Personen som mätte sa till mig "Need a lot of work!" Haha! Som om jag inte redan vet det... Min man fick fantastiska resultat. Han fick kommentaren "Very good body!" och hans Bodymassindex var 18 år (min man är 28 år).

En sak som jag verkligen inte var glad med var resultatet med min Bodymassindex. Jag är 53 år!!! What?!! Så vi har en gamling och en tonåring här hemma^^.

Tur att det bli bara bättre från och med nu. Ska nog få ett test till om tre månader. Bara för att se hur det går:)

ANNONS
Av Carolina Rönndahl - Tisdag 21 mars 09:41

Det var då typiskt att folk ska gifta sig?! Haha! Jag är självklart jätteglad när två härliga människor har hittat varandra och bestämt att det blir dem för alltid<3
Tyvärr är det just den dagen jag hade tänkt debutera i Triathlon. Så jag och min man satte oss ner för att se vad vi kunde göra. Gick det att göra båda? Nej. Då får det bli ett annat lopp. Jag tänker inte strunta i min dröm nu! Det positiva med det lopp vi hittade var att den börjar rätt tidigt på dagen, inte så många som deltar, min man kan också vara med OCH jag får tre veckor till att träna. För många är kanske inte 3 veckor så mycket, men för mig är det toppen. Jag har varit sjuk i en månad och får helt enkelt börja om igen. Allt jag har tränat och byggt upp är borta, ska inte ens börja prata om min vikt... kan inte knäppa knappen på mina byxor.

En sak som är säker. Jag ger inte upp. Jag ska bli frisk! Jag ska göra mitt bästa. Jag ska ta mig i mål och framför allt ha kul! Att några kilo försvinner skulle jag inte tacka nej till heller;)

Mitt debutlopp blir Holmsjö triathlon olympiskdistans, 29/7 - 2017
Hoppas vi ses där!

ANNONS
Av Carolina Rönndahl - Söndag 19 mars 08:36

Eftersom jag hostar hela tiden...

Det blir ju liten träning trots allt. Försöker se på min hosta som lite positivt. Att ha varit sjuk så här länge har tagit hårt på mig mentalt. Jag har nog inte vägt så här mycket sedan i somras... men jag försöker se det som ett lärande tillfälle. Jag har insett att min relation med mat och socker är helt upp åt väggarna. Jag äter när jag är utråkad och när jag känner mig värdelös. Vilket leder till känslan att känna mig värdelös ökar ännu mer. Ond cirkel.
Så idag är jag hemma från kyrkan (är ju sjuk + två av mina barn) så har jag tagit tag i den enda sak som jag verkligen inte gillar att göra men är ett måste - diska. Jag hatar att diska, men jag älskar känslan när det är rent.
Har till och med gjort en lista. En kolumn "Don't want to do" och den andra "Want to do". När jag har gjort en sak ur den första kolumnen så får jag göra en från den andra. En liten morot måsta jag ha... annars blir det som det har blivit. Att vakna upp utan att ha något att se fram emot är väldigt deprimerande.

Så nu ska det bli lite ordning och reda, och ha kul på samma gång. Tur att dagens lektion går att lyssna på! Ha en härlig sabbat!

Av Carolina Rönndahl - Torsdag 16 mars 09:29

"Jag kör en sprint istället". Detta sa jag till min man igår natt. Klockan var 01.24 (jag tittade på klockan mycket den nattrn). Han första ord var, efter jag snällt hade väckt honom för femtioelftegången, "Carro, du fixar en olympisk!".

Jag blev lite paff, men samtidigt otroligt glad. Han tror på mig! Jag kanske inte tror på mig, men han gör det och han har haft rätt 99% av gångerna jag har fått för mig att göra saker. Jag får helt enkelt lita på honom och köra på! Olympiskdistans here I come!

Nu när jag har varit sjuk, och är det fortfarande, så är det som att jag går och sörjer. Jag är helt deppig! Jag har varit då taggad att träna och allt det där. Nu när jag inte kan göra "allt det där" vad ska jag då göra?
Jo jag tänker. Det här är nog enda gången jag erkänner att det inte är bra att jag tänker. .. det är då mina hjärnspöken kommer. Speciellt om min vikt.

Så länge jag kan minnas så har jag alltid sett mig som en normal mullig tjej som är duktig på sport. Första gången jag försökte medvetet gå ner i vikt var när jag var 9 år gammal. Jag kommer ihåg så tydligt att mina vänner hade så fina kläder och när jag skulle prova så passade de inte. Fick ofta kommentarer om att jag åt väldigt mycket. Vilket jag gjorde, men jag var ju hungrig?! Både min farmor, mormor och mamma kunde påpeka att jag åt väldigt mycket och att jag skulle se upp med att äta för mycket. Under årens lopp har jag haft svårt att äta framför folk. Iallafall stora mängder mat. Det blir alltid en liten portion och kanske lite desert. Alltid extra nyttigt, just för att visa att jag vet hur man äter bra trots att jag är rund. När jag väl kommer hem och min man inte är i närheten så äter jag som om jag aldrig hade ätit förut.

Efter min andra graviditet fick jag förlossningdepression som hette duga. När lillen var ett år vägde jag mer då än när jag var höggravid med honom. Det hjälpte inte med depressionen. Alltså 20 kg övervikt...

Vi har en stor ica påse full med godis hemma just nu. Bilar, Gott o blandat, djungelvrål och olika sorter marabou choklad. Fick det av mina svärföräldrar när de kom över på besök. Så snällt, men helt förfärligt för mig! Jag vet att vi ska ge bort massa och ta med på vår "Swedish night" för våra vänner. Trots detta så har jag maniskt ätit och ätit och ätit. Min man blir självklart irriterad och säger allt jag behöver är självkontroll. "Du behöver bestämma dig".

Jag har läst ganska många bloggar om just sockerberoende. Och jag känner igen mig i alla! Vilken sorg jag kände och fortfarande känner. Betyder det att jag är sockerberoende? Blir det aldrig spagetti, bullar, ostbollar, godis, tårta, ostmackor och semlor igen?

"Du behöver bestämma dig". Jag har lyckats sluta äta godis i olika perioder, men så är det som att jag helt plötsligt börja äta igen och så är det som helvetet brakar lös. Jag kan inte sluta. Försöker förklara för min man att ibland är det som att jag inte ens tänker när jag äter eller hämtar paketet med godis. Det är som att jag har helt glömt bort mitt löfte och kommer på det igen när påsen är tom. Vaknar upp ur en dvala. Jag gömmer godis, framför allt beviset av det. Godispapper gräver jag ner medvetet längst ner i papperskorgen. Vill inte ha blickarna eller kommentarerna. Jag har ju misslyckats ännu en gång, jag har ju inte "bestämt" mig.

Jag har helt enkelt insett, blivit medveten av mitt problem med mat och socker. Jag mår inte bra av att äta bröd, pasta, Godis, socker mm. Jag kan inte behärska mig när jag väl har börjat.

Jag måste agera. Jag vill kunna ha på mig de söta klänningar jag har tittat på. Vill slippa oroa mig vad som dallrar och skuttar när jag springer. Jag vill vara ärlig mot min man. Jag vill köra ett triathlonlopp och känna mig bäst i världen. Tiden är inte lika viktig utan känslan!

Har försökt hålla mig till lchf här i Singapore, men det är svårt. Omöjligt? Inget är omöjligt. Ska jag sluta försöka? Absolut inte. En dag kommer det att vara en självklarhet att äta bra. Jag måste bara fortsätta ställa mig upp. Och se till att låsa in allt godis här hemma, fylla kylskåpet med rätt mat och helt enkelt köra en dag i taget.
Jag har insett mina svagheter och nu är det bara uppåt som gäller. Dags att bli frisk!

Bilderna var tagna idag. Hej dubbelhaka! Jag får knappt på mig min mans shorts och allt väller över. De är förstora för honom och han är inte spinkig. Ännu en insikt...

Av Carolina Rönndahl - Tisdag 14 mars 07:23

Vad i hela friden?! Jag har varit sjuk i snart över 3 veckor och mina nerver inför detta Triathlon börjat redan synas... Om 2 veckor ska jag börja ett ordentligt triathlonschema där brickpass och andra roliga pass ska köras och då behöver jag vara på topp. Just nu är jag långt ifrån detta.

Än ger jag inte upp!!

Det enda jag kan vara riktigt glad för är att jag sprang mitt längsta distans på flera år!! Hela 3 kilometer! Haha! Ok jämfört med många andra så är kanske 3 km inte alls långt, men för mig är det ett härligt steg framåt! Simningen går finfint och jag längtar så att få verkligen köra på med träningen!
Efterom träningen är ute ur frågan för tillfället så kan jag koncentrera mig på att äta bra mat, sova och göra lite rörelseövningar.

Ska nu sätta på en film så mina huliganer kan låta mig vila i kanske 20 minuter. Soffläge och visualisera mig springa in i mål på mitt första triathlonlopp... LÄNGTAR!

Av Carolina Rönndahl - Lördag 11 feb 01:26

Tänk vad det har gått snabbt! Jag är redan färdig med mitt träningsschema (4 veckor) och jag ser fram emot att börja på nästa period.

Jag har märkt stora skillnader på min styrka och kondition. Har tjuvkikat lite på nästa periods träning och ser fram emot att göra det. Lite läskigt men jag vet att om jag tar det lugnt och lyssnar på kroppen så kommer jag att klara det.

Lite frestad att anlita en triathloncoach men seriöst?! Jag är ju en nybörjare och just nu vill jag bara njuta och inte känna allt för stor press. Träningen ska vara kul och trots att jag har en ganska stort mål (olympiskdistans under 3 timmar) så vet jag att det är en större chans att jag lyckas om jag gillar träningen och inte stressar upp mig. Som sagt nybörjare i allt! Men jag vill gärna testa någon gång i framtiden att använda en coach. Vem vet kanske en framtida Ironman i görningen?

Tog mitt första crawltag i somras. Då övade jag kanske 8 gånger på en 6 månaders tid. Det var inte snyggt. Lite bättre har det blivit. Framför allt så slukar jag inte halva poolen längre...
När det gäller löpningen så har jag valt att verkligen ta det sakta. Jag fick löparknä, en ganska dålig sådan, för ca 3 år sedan. Försökte vila, stretcha osv men det fungerade inte. Nu med 2 år, av att inte kunna springa alls tar jag inga risker. Tränar rumpa och höfter för att minimera risken av att få det igen. Stretchar vad, framsidalår, anklar och fötterna. Är stelare än vad jag trodde. Men framåt går det! Här om dagen sprang jag i hela 8 minuter utan att känna något i mitt knä och älskade det!
Cykling har jag inte tränat alls. Just för att verkligen koncentrera mig på att bygga upp sakta men säkert, men även för att jag inte har tillgång till en cykel. I april kommer jag att kunna gå till ett gym här i närheten och då blir det andra bullar! Brick for the win:)

Målet för nästa träningsperiod är att fortsätta vara hel, älska passen och helt enkelt njuta. Ett steg i taget!!

Av Carolina Rönndahl - Onsdag 8 feb 04:58

Jag läste informationen om detta lopp och det står tydligt att maxtiden är 3 timmar på olympiskdistans. Och jag som är nybörjare är ganska säker på att det kommer att vara svårt att klara av, MEN inte omöjligt. Om jag nu tränar superhårt fram till loppet. Jag har alltså 150 dagar på mig att bli grym!

Planen är att dessa 50 kommande dagar så kommer mitt träningsschema se ut såhär.

Måndag: löpning + styrketräning
Tisdag: simma + styrketräning
Onsdag: Styrketräning
Torsdag: löpning + styrketräning
Fredag: simma + styrketräning
Lördag: löpning + styrketräning
Söndag: Vila

Kom ihåg att allt är på nybörjare nivå! På mina löppass så är de max 15 minuter och jag springer kanske 7-8 minuter lättjogg alltsomallt. Samma med simningen. Detta ökar gradvis så att kroppen hänger med.
Det här är de kommande 50 dagarna. Resterande 100 kommer jag att följa ett speciellt triathlonschema som just för olympiskdistans. Jag kommer då ha tillgång till ett gym där jag kan använda cyklarna. Det blir brickpass och lite mer omväxlande träning.

Nu har jag verkligen kryddat mitt mål och är lite rädd för det. Samtidigt väldigt exalterad! Jag ska göra mitt bästa!

Here I come Göta kanal triathlon!!

Av Carolina Rönndahl - Tisdag 7 feb 03:38

Efter varje pass så ser jag stolt i spegeln allt svett som har hamnat på tröjan. Ansiktet är rödflammig och blött det med...

Jag tittar i spegeln efter att ha gått från busshållplatsen (ca 100 meter) och ser allt svett som har hamnat på tröjan. Ansiktet är rödflammig och blött det med...

När det är så här varmt (ca 30 grader i skuggan) så svettas jag. MYCKET! Ibland lika mycket som om jag skulle ha tränat ett hårt pass. Min man har påpekat det snällt några gånger... Ja jag är skapt för att leva i kallare breddgrader, men nu är det som det är och hoppas fortfarande att kroppen ska vänja sig och inse att jag behöver inte drypa av svett så fort jag går ut ur dörren. Pust!

Jag har börjat läsa på om loppet i sommar. Ju mer jag läser desto mer nervös blir jag. Har lite svårt att veta hur länge det kommer att ta för mig att klara av ett olympiskdistans. Jag ska göra det! Men jag läste på hemsidan att maxtiden är 3 timmar. De tar inte bort folk om de märker att det kommer att ta längre tid och man får en medalj trots allt. Jag vill ju inte komma fram och alla har åkt hem.
De rekommenderar att ta en kortare distans om det är fallet. Jag vet inte om det är en kort tid eller om det är något som tjocka/otränade jag skulle kunna uppnå. Vill ju så gärna göra detta!


Presentation


Min resa till en Triathlon- olympisk distans.

Med lite pannben och glatt humör kommer man långt. Att tappa bort 20 kilo skulle inte vara en allt för stor förlust.

Soffpotatis > Triathlet

Nu kör vi!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ tricarolinatry med Blogkeen
Följ tricarolinatry med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se