"Jag kör en sprint istället". Detta sa jag till min man igår natt. Klockan var 01.24 (jag tittade på klockan mycket den nattrn). Han första ord var, efter jag snällt hade väckt honom för femtioelftegången, "Carro, du fixar en olympisk!".

Jag blev lite paff, men samtidigt otroligt glad. Han tror på mig! Jag kanske inte tror på mig, men han gör det och han har haft rätt 99% av gångerna jag har fått för mig att göra saker. Jag får helt enkelt lita på honom och köra på! Olympiskdistans here I come!

Nu när jag har varit sjuk, och är det fortfarande, så är det som att jag går och sörjer. Jag är helt deppig! Jag har varit då taggad att träna och allt det där. Nu när jag inte kan göra "allt det där" vad ska jag då göra?
Jo jag tänker. Det här är nog enda gången jag erkänner att det inte är bra att jag tänker. .. det är då mina hjärnspöken kommer. Speciellt om min vikt.

Så länge jag kan minnas så har jag alltid sett mig som en normal mullig tjej som är duktig på sport. Första gången jag försökte medvetet gå ner i vikt var när jag var 9 år gammal. Jag kommer ihåg så tydligt att mina vänner hade så fina kläder och när jag skulle prova så passade de inte. Fick ofta kommentarer om att jag åt väldigt mycket. Vilket jag gjorde, men jag var ju hungrig?! Både min farmor, mormor och mamma kunde påpeka att jag åt väldigt mycket och att jag skulle se upp med att äta för mycket. Under årens lopp har jag haft svårt att äta framför folk. Iallafall stora mängder mat. Det blir alltid en liten portion och kanske lite desert. Alltid extra nyttigt, just för att visa att jag vet hur man äter bra trots att jag är rund. När jag väl kommer hem och min man inte är i närheten så äter jag som om jag aldrig hade ätit förut.

Efter min andra graviditet fick jag förlossningdepression som hette duga. När lillen var ett år vägde jag mer då än när jag var höggravid med honom. Det hjälpte inte med depressionen. Alltså 20 kg övervikt...

Vi har en stor ica påse full med godis hemma just nu. Bilar, Gott o blandat, djungelvrål och olika sorter marabou choklad. Fick det av mina svärföräldrar när de kom över på besök. Så snällt, men helt förfärligt för mig! Jag vet att vi ska ge bort massa och ta med på vår "Swedish night" för våra vänner. Trots detta så har jag maniskt ätit och ätit och ätit. Min man blir självklart irriterad och säger allt jag behöver är självkontroll. "Du behöver bestämma dig".

Jag har läst ganska många bloggar om just sockerberoende. Och jag känner igen mig i alla! Vilken sorg jag kände och fortfarande känner. Betyder det att jag är sockerberoende? Blir det aldrig spagetti, bullar, ostbollar, godis, tårta, ostmackor och semlor igen?

"Du behöver bestämma dig". Jag har lyckats sluta äta godis i olika perioder, men så är det som att jag helt plötsligt börja äta igen och så är det som helvetet brakar lös. Jag kan inte sluta. Försöker förklara för min man att ibland är det som att jag inte ens tänker när jag äter eller hämtar paketet med godis. Det är som att jag har helt glömt bort mitt löfte och kommer på det igen när påsen är tom. Vaknar upp ur en dvala. Jag gömmer godis, framför allt beviset av det. Godispapper gräver jag ner medvetet längst ner i papperskorgen. Vill inte ha blickarna eller kommentarerna. Jag har ju misslyckats ännu en gång, jag har ju inte "bestämt" mig.

Jag har helt enkelt insett, blivit medveten av mitt problem med mat och socker. Jag mår inte bra av att äta bröd, pasta, Godis, socker mm. Jag kan inte behärska mig när jag väl har börjat.

Jag måste agera. Jag vill kunna ha på mig de söta klänningar jag har tittat på. Vill slippa oroa mig vad som dallrar och skuttar när jag springer. Jag vill vara ärlig mot min man. Jag vill köra ett triathlonlopp och känna mig bäst i världen. Tiden är inte lika viktig utan känslan!

Har försökt hålla mig till lchf här i Singapore, men det är svårt. Omöjligt? Inget är omöjligt. Ska jag sluta försöka? Absolut inte. En dag kommer det att vara en självklarhet att äta bra. Jag måste bara fortsätta ställa mig upp. Och se till att låsa in allt godis här hemma, fylla kylskåpet med rätt mat och helt enkelt köra en dag i taget.
Jag har insett mina svagheter och nu är det bara uppåt som gäller. Dags att bli frisk!

Bilderna var tagna idag. Hej dubbelhaka! Jag får knappt på mig min mans shorts och allt väller över. De är förstora för honom och han är inte spinkig. Ännu en insikt...